Årets smärtsammaste distanspass

Förra söndagen under Nickes och min terränglöpning i Skatås,knäckte han den brillianta iden att springa Vildmarksleden denna helgen.
Då detta var tänkt att bli en hård vecka lät det som en bra ide.
Veckan som förövrigt innehållit viktuppgång,jobbintervju,dåliga trainerpass och dålig återhämtning...En dålig vecka helt enkelt,för inte fan blir det något nytt jobb på G denna gången heller.

Vi blev 3 frusna grabbar som tog tåget till Hindås 11.01.
1.5 l sportdryck och 3 snickers hade jag med mig.
Pontus och Nicke körde på Blåbärsoppa ,och jag sa till Mr P (efter som jag har en mycket vuxen och myndig personlighet) att dina 5 dl Blåbärsdryck låter lite...du måste ha riktig vätska baaaby!

Tungt i snön men friskt och härligt,solen svedde snön orange över skog ,sjöar och äng när vi startade.
Nicke som sprungit leden innan var trots det orolig för den dåliga skyltningen.
Naturligtvis sådär självklart sprang vi vilse efter 1 tim och velade runt på bilväg och skog i över 40 min.




Pontus började bli väldigt törstig efter 2 tim så han fick lite dryck av mig.
Tyvärr räckte det inte länge för han väggade med kramp och energibrist efter 3 tim.
Jag tog rygg och sikte på Nickes lilla tighta Portugise arsle nästan hela resan.
Killen är en riktig långdistanslöpare och såg lätt och tight ut hela vägen.

Med en mil kvar och 32km avverkade klev en bra knäckt Pontus av vid Partille.
Mina ben var nu som 2 fettrör fyllda med skit och smärta, och när pannlamporna åkte på i mörkret hade jag också fått otroligt ont i tårna på höger fot.
Snöfall och pannlampor och gnäll och episka stigar sista biten.

Tänk att 1 km ibland kan kännas så långt...det är helt fantastiskt jävligt.

När jag tog av mig skorna som jag antar är lite för trånga var naglar blåa och en hade helt lossnat.




42 km terränglöpning är inte illa och 5 timmar distans är vad kroppen behöver.

Nu ska jag läka ihop under några dagar.