Så kom det vita...

Det känns som 2 månader försent, och jag förbannade det förut och kände mig bitter på hela situationen.

Cyklade förbi några barn på vägen till gamla föräldrar som släppte av en sån postiv glädje över det vita att jag genast krängde av mig surgubben och landade hemma hos mamma med vetskapen om att jag kan göra lika lite åt vädret som åt döden.
Nu lugn och fin som en vis gammal vit labrador.
En kopp kaffe i handen och en hel sommar i hjärtat.