Oh! lördag morgon igen

Inte cyklat eller sprungit på 3 veckor i träningssyfte. Cyklade 2 km till jobbet häromdagen, och visst... man tappar fort trycket i benen :O .
Får väl klämma iväg ett mail till Nubukbikes och höra var fan dom gjort av den "svindyra" Triathlon/tempo ramen,det ska väl inte behöva ta en månad att få iväg ett enkelt paket.
Lutar nog åt att det blir ett cykelår i mer soft stil,planer ändras fort och det är nog viktigt att inte bränna sig på diverse tänkta tävlingar och överträningar,som det är nu känns intervall och blodsmaks träning lite långt borta.Kanske mer åt randonneur cykling hållet och hopp och nerför på den vita On one Growlern, man ska väl njuta mer och plåga sig mindre.

Himlen är riktigt blå idag, det är runt +0 och vinden letar sig in igenom kläderna .
Ner till Staden snart och dricka latte på cafe och titta på folket utanför något fönster, ömsom glada liksom tankfulla även vilsna eller tillfreds, ögon och ansiktsläsa.....

Mannen med tusen röster

"alla dom vackra dör unga och lämnar dom fula med sina fula liv"

Jag brukade i tiden bakåt ta med mig en kvarting Four Bourbon roses och sätta mig på biblioteket här i Kungälv, fast om fest var inplanerad med dryckesbröder i Göteborg blev stadsbiblioteket ärat av min existens.
25 år gammal postgrungare med dålig självkänsla och en obotlig drömmare..
Vanligen bläddrades det i böcker vid poesi hörnan,när jag inte ögnade igenom musiklitteratur eller tegelstensromaner som senare aldrig blev lästa.
Michael Strunge(1958-1986) och boken Kristallskeppet hittade jag en dag,och eftersom trasiga själar och människor på änden alltid känts mer intressanta läste jag igenom boken flera gånger där på biblioteket.Köpte aldrig boken för den kändes rätt att läsa där ibland harklanden och mumlanden och konversationer i lågt tonval.Strunge bodde i Köpenhamn, en stad som i mitt tycke känns varmare på ytan än ex Göteborg och på något sätt sagoaktigt berusande och gemytlig,men men har man suttit på krogar och svamlat och vandrat runt där någon dag i en slags melankolisk uppgivenhet finns det en underlig hårdhet i den stadens ande.Strunge avslutade sin existens på en trottoar efter att ha flugit ner ifrån några våningar i tron att han just då kunde flyga..

"Vaebnet med disse

ordenes vinger

står jeg

parat til at svaeve.


Jeg kaster mig ud fra krystaltårnet

og spaender mig ud

over horisonten

med hjernen i verdens hjerte."

Numera tycks det dock som om dom egentligt intressanta är dom där överlevarna, dom som klev upp ur skiten eller klättrade ur det mörka hålet med sina demoner klamrande vid hälarna in det nya ljuset där det onda förgjordes.

John Frusciante kanske är ett exempel