En gång bakåt där inuti min historia minns jag ett tåg och en 3 e klassvagn i Thailand avresa Bkk till Chumpon. Det kostade runt 25 kr att resa dom där 10-12 tim på en hård träbänk bland fattiga men i högsta grad levande Asiater. Minns flaskan med Sam song whisky som räddade mig efter några tim i klaustrofobians grepp och den otroligt sönderskitna sk toaletten med ett hål i golvet.Hade vid detta tillfälle rätt krassa nerver av allt för mycket drickande och marjuana rökning(tål inte det alls bra tydligen)så tiden gick extra långsamt,men whiskyn rätade upp min varelses inre struktur och jag började teckenspråkkommunicera med några barn som halvlåg på en matta på det smutsiga golvet runt mina stinkande fötter.Somnade slutligen av men lyckades på något mystiskt sätt vakna precis i sista sek och kliva av på rätt station.Det var en underbar soluppgång morgon och fukten låg som en vit hinna halvmetern över vitdammig grusväg och solens ena halva sken orange över palmträden och risåkrar,tuppar galde i skjul längs vägen och syrsorna spelade ännu en tystnande fadande natt melodi.Jag var på väg till en båt 5km bort som skulle ta mig ut till ön Koh Tao, det var på den tiden lite krångligare att ta sig dit norrifrån.Jag minns ännu den lilla stingande retande bakfyllan,men jag minns också en överväldigande lycka och en nästan religiös känsla när jag gick ut efter vägen mot den heta dagen,en känsla som om jag skulle kunna vandra i en evighet där, öppen,med min ande utanpå mitt i tingens lågmälda vemodiga larm.Båtresan över visade sig senare bli ett litet helvete, det hade blåst orkanvindar i Siamviken så dyningarna var likt levande jätteväggar av möjlig död som slog den lilla fiskebåten åt alla håll och kanter..
8 tim dödsångest är fostrande, jag spenderade 8 dagar på ön ,pratade inte med en själ och snorklade hela dagarna i grumligt efter orkan hav.På kvällarna och nätterna drack jag min kära whiskey och läste Nietzsche utan att absorbera mer än hälften, medan stjärnorna stirrade ner över lagunen och dunkelblått anades i livets och meningens rörliga stora väsen..
2 comments:
Det är skillnad på att vara själv och att vara ensam. En djävla skillnad.
I varat själv eller ensam i varat..
Det värsta som finns är att känna sig ensam ibland en grupp människor,men även där faller valet in om man har valt gruppen av individer/högtids njutning att vara själv och ensam i ex naturen och dess element/man måste föra en inre dialog med sig själv/den som känner sig ensam själv är i dåligt sällskap.
Kram på dig tobbe .)Nu ska jag fortsätt dricka vin och lipa lite vemodigt..
Post a Comment