Ode till Antonin Artaud

Öppnade en bucklad burk med tanken förberedd på oreda...
det är så enkelt det här livet
allt är
andas
äta
sova

Man behöver inte ens älska sig själv, men det underlättar när man lyfter bort fönstrets ögonlock och det är oktober och det är grått trots att gräset fortfarande är grönt brevid lägenhetskomplexets betongfundament.
Sommarens sista fluga haltar över mitt dammiga golv
på avstånd vänder någon blad i dagstidningen
allt är som om ingenting funnits
likt två övertygande ord om tillhörighet krossade i ekot.
Vi tror på world peace
medan det smygande ljudet av ett nyslipat stålblad glider in och släcker en liten systers liv någonstans västerut .
World peace och limsniffande övergivenhet nedanför Maria i Rio
Tyst liksom dundrande tyst vibrator heligt, en blåval över atlanten
tyst liksom dundrande tyst ännu en hiv smittat i Kenya

Ibland ska man överge orden,avsluta och inse att man inte är man nog att fortsätta klagosången
Älskar inte mig själv tillräcklighet
människan är äcklig
övergiven och universalt sparkad
öppna analfickan
stäng munnen
återgå till sömnen